Morgondimman om hösten får marken att resa sig uppåt. De som går nära den försvinner stegvis upp det gråa intet. En duva och en kråka, lika grå som marken, dimman. Bara två rörliga konturer. Den ena nätt och försiktigt rundad, den andra raggig och grov. Uråldrig.

Innan solen rullat upp och försänkt staden och dess parker i en mätt sensommarvärme, som en sista drömbild av dagar som kunde ha varit, när den precis fått de våta takåsarna att glittra. Då bar luften en skarp kyla från nattens regn. I varje vattenmolekyl inneboende, en höstens svalka. Ett varsel om mörka morgnar, ett bud om frost.

På min utelunch idag, på en bänk i solen, såg jag en enögd kaja på marken framför mig. Dess enda, vita öga såg förväntansfullt mot min falafel allt som den ryckigt tog sig närmare. Om det andra ögat fanns kvar, doldes det bakom hårt sammanknipen hud, eller ärrvävnad. Så fort fågeln vände sin blinda sida till försökte jag närma mig. Inte snabbt eller hotfullt, utan bara för att se om den reagerade på den annalkande rörelsen. Jag upprepade det hela ett par tre gånger, men den svartgrå gestalten hoppade undan varje gång. Till sist stillade jag mig, och kajan närmade sig. Den fick det sista av mitt bröd och tog för sig själv av det jag spillt.