På min utelunch idag, på en bänk i solen, såg jag en enögd kaja på marken framför mig. Dess enda, vita öga såg förväntansfullt mot min falafel allt som den ryckigt tog sig närmare. Om det andra ögat fanns kvar, doldes det bakom hårt sammanknipen hud, eller ärrvävnad. Så fort fågeln vände sin blinda sida till försökte jag närma mig. Inte snabbt eller hotfullt, utan bara för att se om den reagerade på den annalkande rörelsen. Jag upprepade det hela ett par tre gånger, men den svartgrå gestalten hoppade undan varje gång. Till sist stillade jag mig, och kajan närmade sig. Den fick det sista av mitt bröd och tog för sig själv av det jag spillt.